Under denna sk ”Det är mycket nu!”veckan har jag också hunnit på konsert på operan. Snabba puckar denna gång. SMS vid lunchtid från sonen till min kontakt i bandet om det fanns intresse för att gå på konsert denna onsdag som det handlade om.
Hell yeah! Klart jag är intresserad.
Denna gång lite av en överraskningskonsert eftersom jag var dåligt uppdaterad på det gällande programmet. Det brukar vara bra och det är lite kul att bli överraskad. Men det spelar ingen roll.
Operakonserterna är för mig en lyx som jag inte missar om det finns möjlighet att gå. Barbaren inom mig behöver motas och dessa konserter är lysande “antifriidrottsaktiviteter” som skapar balans i mitt liv. Så Jalla, Jalla, hem och putsa fjädrarna och byta till lämplig klädmundering och sedan vidare till Norrlandsoperan.
Väl på plats visade det sig att det var Mendelssohns 3e symfoni, den sk Skotska symfonin som var huvudnumret. Inte helt fel. Den har jag tom i CD-samlingen av klassisk musik som inte är så stor, men Mendelssohn finns med som en liten favorit.
Det som var dagens krydda var dock ett uruppförande av en Fagottkonsert, Ricerco II med solisten Henrik Blixt.
Denna konsert vara av arten ”Vad rökte kompositören
dagarna när detta skrevs ner?”. Alltså en modern komposition som mera kan beskrivas som en kakafoni av diverse ljud producerat av en fagott backat av en symfoniorkester. Tänk ”Kroumata” på fagott.
Solofagottens tema skulle jag beskriva som en bebopjazztolkning av Batmantemat från 60talet som spårar till att växla mellan att spotta i fagotten till att fastna i mistlursbröl i någon dimmgröt till sjöss. Ja du förstår det var uppfriskande. Ett stort leende sprack upp i coachens face. Det är stor humor att få insyn i finkulturens vansinnigare former. Former där det kommer till en nivå där man inser sina egna begränsningar i kreativitet och förmåga att öppna sina sinnen för det annorlundas storhet. Helt klart var att att fagottraktören Blixt var en mästare på sitt instrument och kunde få sitt “trärör” att låta nästan hur som helst.
Det som också fascinerar mig är killarna med diverse skrammel & plingplongslagverk. De var tom två stycken denna kväll. De hade med sig allt från liten triangel till jättestor bastrumma.
Däremellan trakterades allt från plåtar som lät som åska till rör som lät som regn till klockspel och diverse andra skumma prylar som lät på de mest märkliga sätt. Dessa två killar kan man beskriva som orkesterns akustiska synt. Fascinerande!
Nämnas bör också att pianisten ägnade en hel del kraft åt att kräla inuti flygeln för att plinka och plonka på diverse strategiska ställen. Såg rätt avancerat ut.
Kommer detta att hamna i en Ipod nära mig? Hell NO!! Jag har viss omtanke om min mentala hälsa. 
Ja, efter denna omdanande upplevelse så var det rätt skönt att sätta sig efter pausen och lyssna på den Mendelssohndska Skotska symfonin. Tillbaka till ordning så att säga och något som jag eventuellt begriper mig på.
Den lär, enligt legenderna, vara inspirerat av en skotsk slottsruin som hade fascinerat Mendelsohn. Man lär sig nämligen en hel del kuriosa och onödigt bra vetande kring dessa konserter. Det är väl sådant som kallas kulturell bildning.
Oftast berättas detta av dirigenten Rumon Gamba som inledning av konserterna. En överbrittisk gentleman med alla attribut inklusive humor och på superkorrekt “Queens English”.
Dirigentens mimik och kroppsspråk är alltid en del i underhållningen.
Nu kan jag inte påstå att min egen “musikkänsla av en skotsk slottsruin” överensstämmer med Mendelsohn. Jag har nämligen hyfsad stor erfarenhet av att titta på och besöka skotska slottsruiner och diverse stenhögar i de skotska högländerna. Mendelsohn är för glad och positiv . Kan man vara så glad över en förfallen ruin? Mendelsohn kanske inte gillade skottar och Skottland? Vad vet jag.
Så jävla muntert är det inte i fängelsehålorna i en skotsk slottsruin. Bilden tagen under min road trip någonstans i de skotska högländerna sommaren 2009
För mig skall det vara mera säckpipor och flöjtar för att låta “skotsk slottsruin” men och andra sidan lär Mendelsohn ha varit folkmusikhatare av stora mått. Ytterligare en anekdot berättad av dirigent Gamba. Det är inte jag. Som gammal “hästjazzare” är inte steget långt till de skotska och irländska folkmusiktraditionerna. Alltså mera säckpipa och flöjt till folket när vi inspireras av skotska slottsruiner.
Om vi bortser från denna åsiktsskillnad i hur saker och ting låter, i synnerhet skotska slottsruiner, så är det en bra symfoni som Mendelsohn har knåpat ihop. Njutbar klassisk musik av den bättre sorten och en perfekt avslutning av Norrlandsoperans Symfoniorkesterns vårkonserter.
Återigen ett stort tack till kontakten i bandet för denna upplyftande afton på operan!
Mina atleter tykte att det skulle vara kul med att alla var på plats samtidigt för omväxlings skull. Det händer inte så ofta eftersom de är spridda på olika grenar och utbildningar och skolor.
Skulle göra tillvaron lite ”färggladare”
