I veckan blev jag utsatt för ett teroristdåd. Ett mycket litet och snällt sådant, men dock ett teroristdåd och försök till provokation som kunde ha resulterat i vållande till egen skada.
Jag öppnade stora testlådan för att klocka lite testtider med en av mina löpare och hittar ett litet medelande som uppmanar till högre knälyft när jag förflyttar mig i Noliahallen. Skulle jag vara en lättpåverkad person som hade stort självhävdelsebehov skulle jag möjligtvis kunna falla för denna lilla uppmaning och bevisa att jag kan visst springa snyggt, stilrent och med just höga knän. Det kan jag även om det är en mycket sällan förkommande företeelse numera som få har skådat.
Men nej, självbevarsedriften och min hälsa går i första hand. Inga alfamatchofasoner här inte. Jag behöver inte bevisa något. Jag vet att jag kan. Det räcker. Lite som om man står med en Ferarri vid ett rödljus. Man behöver inte stampa plattan i botten för att man vet att man kan köra ifrån alla om man vill. Så tänker jag.
Bakgrunden till denna tejpbit i testlådan med uppmaning om att vålla mig själv skada är mitt eget, mycket medvetna, påhopp på en av släggtjejerna. Vi kallar henne fröken M. När jag träffade henne i gymmet förra veckan så påpekade jag diskret för henne att hon verkligen borde tänka på knälyften när hon springer sina 200ingar. Detta resulterade i diverse svordomar och lite slag och sparkar vid tillfället.
Denna respons var över förväntan och mycket roligt eftersom fröken M i vanliga fall är en välsorterad, lugn, balanserad och civiliserad ung dam av typen “filbunke”. I vanliga fall kan knappt världskrig hetsa upp henne nämnvärt. Att då med en liten kommentar lyckas provocera fram svordomar och fysiskt våld känns som en mindre prestation som jag är nöjd med.
Orsaken till att jag gjorde detta lilla påhopp på fröken M var att jag hade fått en livfull och färgsprakande beskrivning på förmiddagsfikat av förra veckans löppass där en av löparförståsigpåarna som vistas i hallen mycket seriöst hade påpekat detta knälyftsproblem för fröken M. Flera gånger dessutom och i synnerhet när det var i stadiet “nära dödenupplevelse”, alltså i slutet av löpintervallerna.
Det hade brustit för fröken M och hon hade med skärpa, mycket stor tydlighet och väl valda ord förklarat för löparförståsigpåaren att hon skiter fullständigt i knälyft och stil och att löparförståsigpåaren skulle akta sig. Här handlar det om att överleva!!!
När släggkasterskor springer, i synnerhet 200ingar, handlar det inte om stilren löpning med bla skapliga knälyft. Det handlar om förbannad skitträning som måste göras och om att överleva. Kort och gott släggkasterskor skiter i knälyft när de springer 200ingar!!! De tar sig runt. Sen går de och gör något roligare, kastare en slägga eller härjar med en skivstång, eller så går de hem och förtränger att det om en vecka är dags att ge sig ut i den förbannade “hamstercentrifugen” i form av en 200m löparbana igen.
Det som nämnda löparförståsigpåare inte hade riktigt förstått var i vilken fara han var vid tillfället. Han hade inte förstått att ilskna släggkasterskor skall man akta sig för. De är starka, snabba, orädda och har lång räckvidd. I synnerhet om de har en slägga i händerna. Då är de fullständigt livsfarliga i en omkrets på ca 60m i det nämnda fallet. Så man har små chanser att hinna undan hur snabb man än är.
Kom ihåg fjolårets lilla historia med en av de andra släggkasterskorna som gav sig in i handgemäng med tre fullt stora elefanter. Det är en modig tuff och aggressiv art av idrottare vi har att göra med om man lyckas reta dem.
Nåja, jag kom undan med en liten snäll hämndaktion denna gång, en tejpbit med en spydighet som i och för sig skulle kunnat leda till allvarliga fysiska konsekvenser om jag nappat på provokationen. Denna kropp är inte gjord för några stordåd på sprintbanan för tillfället. Hälsenor och ljumskar skulle packa ihop och lossna och ortopederna skulle ha julafton när de skulle ställas inför konsekvenserna av att jag har försökt imponera med spänstig, gasellartad sprintlöpning.
Minns kastarcoach H, föredetta kollega coach RT mfl
Coach JB är rädd om sina senor och inte så lättprovocerad till dumhet… Men ett bra försök.
